Hej.
Jag är född med ett hjärtfel. Mitt fel sitter i aortan. Den stora kroppspulsådern. Det började med en förträngning och ett läkage i aortaklaffen. År 2003 opererades jag. Jag valde då en biologisk klaff. Med den behövde jag inte äta några mediciner. Jag fick möjligheten att kunna skaffa barn. Vilket jag gjorde. Två underbara pojkar som nu är 8 och snart 10 år. Nackdelen med den biologiska klaffen var att den har begränsad hållbarhet. 10-15 år sa läkarna i början. Men dom trodde även att den skulle kunna hålla längre. Men i förrgår (den 21/7 - 16) så sökte jag vården för att jag kände mig i dålig form. Jag blev väldigt lätt andfådd. När jag ansträngde mig lite över normalt tempo så blev jag kraftigt andfådd och fick ont över bröstet. Jag trodde verkligen att jag bara var riktigt dåligt tränad. Kass kondition helt enkelt. Så när jag sökte så trodde jag att det kanske var en infektion i kroppen. Men så var det inte. Det visade sig att min klaff hade åldrats ganska snabbt. En vanlig klaff ska vara ca 2 cm i diameter. Min är 0,7. Så hjärtat arbetar jätte hårt. När jag anstränger mig så klarar inte hjärtat av att syresätta kroppen. Därför blev jag andfådd. Därför hade jag trycket över bröstkorgen. Därför kände jag mig ganska ofta trött. Min hjärtläkare tycker att det är riktigt allvarligt och vill därför operera mig så fort som möjligt. Så inom 2 veckor så är jag opererad. Jag kommer då att få en mekanisk klaff. Jag kommer att äta waran för resten av mitt liv. Jag kommer därför inte att kunna skaffa fler barn.
Men det gör mig inget just nu. Kanske att man kan känna sorg över det när man blivit gammal.
Operationen kommer att gå bra. Läkarna har väldigt bra rutiner för just sådana operationer. Känner ingen oro över det just nu. Det som jag är mest ledsen över är att semestern blev förstörd. Vi skulle ju åka till Gotland på måndag. Men det måste ställas in. Vi får ta det längre fram. Till hösten eller till vintern så kan vi nog ta oss iväg någonstans.
Så nu väntar vi på att få ett datum när operationen ska bli av. Rehabiliteringen är värst. Hoppas det går bättre än sist. Då mådde jag ganska dåligt. Tror att mina barn och min man ger mig energin som jag behöver.
Så håll tummarna för mig.
