Jaha, då sitter man här. På usö. I väntrummet. Har varit på röntgen. Har gjort ekg. Har haft samtal med en doktor. Har blivit blodtryck testad.
Nu väntar jag på lunch.
Jag är nervös. Jag är rädd.
Men just nu känns det ganska ok.
Alla värden är på topp.
Jag är fortfarande ung.
Jag har inga andra sjukdomar.
Allt säger att operationen ska gå bra.
Hej.
Nu har kallelsen kommit. Den 8 augusti läggs jag in. Den 9 augusti är det operation. Klumpen i magen är stor just nu.
Hej.
Jag är född med ett hjärtfel. Mitt fel sitter i aortan. Den stora kroppspulsådern. Det började med en förträngning och ett läkage i aortaklaffen. År 2003 opererades jag. Jag valde då en biologisk klaff. Med den behövde jag inte äta några mediciner. Jag fick möjligheten att kunna skaffa barn. Vilket jag gjorde. Två underbara pojkar som nu är 8 och snart 10 år. Nackdelen med den biologiska klaffen var att den har begränsad hållbarhet. 10-15 år sa läkarna i början. Men dom trodde även att den skulle kunna hålla längre. Men i förrgår (den 21/7 - 16) så sökte jag vården för att jag kände mig i dålig form. Jag blev väldigt lätt andfådd. När jag ansträngde mig lite över normalt tempo så blev jag kraftigt andfådd och fick ont över bröstet. Jag trodde verkligen att jag bara var riktigt dåligt tränad. Kass kondition helt enkelt. Så när jag sökte så trodde jag att det kanske var en infektion i kroppen. Men så var det inte. Det visade sig att min klaff hade åldrats ganska snabbt. En vanlig klaff ska vara ca 2 cm i diameter. Min är 0,7. Så hjärtat arbetar jätte hårt. När jag anstränger mig så klarar inte hjärtat av att syresätta kroppen. Därför blev jag andfådd. Därför hade jag trycket över bröstkorgen. Därför kände jag mig ganska ofta trött. Min hjärtläkare tycker att det är riktigt allvarligt och vill därför operera mig så fort som möjligt. Så inom 2 veckor så är jag opererad. Jag kommer då att få en mekanisk klaff. Jag kommer att äta waran för resten av mitt liv. Jag kommer därför inte att kunna skaffa fler barn.
Men det gör mig inget just nu. Kanske att man kan känna sorg över det när man blivit gammal.
Operationen kommer att gå bra. Läkarna har väldigt bra rutiner för just sådana operationer. Känner ingen oro över det just nu. Det som jag är mest ledsen över är att semestern blev förstörd. Vi skulle ju åka till Gotland på måndag. Men det måste ställas in. Vi får ta det längre fram. Till hösten eller till vintern så kan vi nog ta oss iväg någonstans.
Så nu väntar vi på att få ett datum när operationen ska bli av. Rehabiliteringen är värst. Hoppas det går bättre än sist. Då mådde jag ganska dåligt. Tror att mina barn och min man ger mig energin som jag behöver.
Så håll tummarna för mig.
Hej.
Dagen började med en rejäl sovmorgon. Klev upp vid 10.30. Åt en enkel frukost. Macka o kaffe.
Efter att jag städat lite och diskat en maskin och dragit igång tvättmaskinen så drog jag ut på promenad med Douglas. Det snöade lite grann. Men det var inte så kallt.
Jag går ut. Går in mot justa. In på grusvägen som leder till länkarnas föreningshus.
Ser fotspår i snön. Två människor med mindre hundar har gått här. Om jag följer spåren så kommer jag nog runt. Dom borde veta en bra runda. Eller så möter jag dom.
Jag följer spåren.
Går långt bort. Längre än jag tidigare har gått på denna vägen. Efter en lång stund kommer jag fram till en vändplats. Där tar vägen slut. Men en bred o fin stig fortsätter. Spåren leder mig dit. Så jag knallar vidare.
Det är tyst o lungt i skogen.
Efter en ganska lång stund kommer jag till en korsning. Tar fram mobilen. Vet inte riktigt vart jag är. Kollar på gps. Jag är jätte långt borta. Inte alls där jag trodde att jag skulle vara. Spåren fortsätter på en bred stig. Men den leder rakt fram. Till höger har jag en grusväg. Jag väljer den. Men den är lång och rak. Efter ca 2 kilometer ser jag två personer som går på samma väg fast i motsatt riktning. Dom går in på en annan väg till höger. Jag följer efter dom. Jag hamnar tillslut i sickelsta. En rastplats.
Följer efter människorna. Följer dom på en stig som leder mig åt rätt håll. Efter ett tag känner jag igen mig. Jag är i åbytorp igen. Personerna som jag följt går vänster mot tunneln som leder till åbytorp. Jag vet en stig i skogen som leder mig hem.
Går på den. Men upptäcker snart att det var en dålig idé. Går ner mig i den ena vattenhålet efter det andra. Jag är nu blöt o kall om fötterna. Men jag kommer tillslut hem.
Efter att ha kollat på min mobil så kan jag se där att min promenad var drygt 8 kilometer lång. Underbart! Plus att jag har hittat en ny långpromenadasväg!
När jag kom hem åt jag mat. Jag var hungrig som en varg. Sen bör jag om. Alla tog på sig varma kläder o hoppade in i bilen. Vi åkte till kvarntorpshögen o åkte pulka! Jätte roligt!
Handlade lite mat på vägen hem. Sen lagade jag general tso. Mumma!
Kollade på På spåret. O nu är det läggdags börjar kl 6.😱
Natti natti!
